Djungeln i Chanchamayo

Jag känner mig som en ny starkare tuffare Felicia efter den här resan. Jag har gjort saker jag inte trodde jag skulle klara av. Från att ha gråtit över synen av en kackerlacka till att kunna gå förbi dem på gatan och tänka att de är fjantigt små här i Lima, att ha bott på den smutsigaste platsen jag sett och använt nerspydda toaletter med hål i den olåsta dörren utan varken papper, tvål eller vatten. Jag är stolt över att ens ha vågat åka iväg till en plats utan tillräcklig information med folk jag inte känt särskilt länge. 
 
Det finns så många saker och händelser som chockar mig, men det som överraskar allra mest är nästan att alla andra beter sig som om allt är helt normalt. Det är som att man är så chockad att man inte klarar av att hålla uppe känslan utan hjärnan bara accepterar att det är såhär det är. För det första, att vi åker buss i 8 timmar från Lima till La Merced och sen nån timme till en liten by och efter det 40 min till på en helt sjukt dålig och krånglig väg med bäckar och grejor ut i djungeln och ut bland kaffeplantorna och att vi dessutom är sju stycken i bilen för att komma fram till själva produktionen och den lilla stugbylikande tillvaron. Att huset är smutsigt och luktar antikt och att det är lerigt på golvet, finns hur många stora kackerlackor som helst, inte finns lampor i alla rum, stora spindlar och stora getingar som attackerar och att det i ett av rummen finns ett öppet fönster ut till naturen. Att 40 minuters promenerande i djungeln blir 2 - 3 timmar över stockar och uppför och nerför branta leriga stup är inga konstigheter. Inte heller är det konstigt att vissa människor går runt barfota både under dagen och natten ute och sätter sig som ingenting på jorden bland kackerlackor. Ingen blir förvånad över att vi får möte av en kille när vi är vilse i djungeln på en stig som vuxit igen från det hållet där det inte gick att gå. Det är normalt att råka trampa på de största skalbaggar  jag någonsin sett, flera gånger om, inte i djungeln utan i staden. De fanns överallt och såg ut som svarta stenar på gatorna. Inte är det jobbigt eller äckligt att de kan flyga också "för de är ju blinda, råkar flyga in i grejor och ramlar ner på marken". 
 
Det har varit den värsta och samtidigt bästa resan jag gjort. Killarna och Maria var hur roliga som helst och jag är så tacksam för att vi blev inbjudna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Påsk och resande!

Jag får dåligt samvete av att inte uppdatera bloggen! Det är så mycket som händer runt omkring och då känns det dumt att skriva på en blogg, men samtidigt vill jag kunna berätta allt för er och ha det som minne för mig själv senare. 
 
Man har inte riktigt något personal space här i Lima. Varje gång man träffas ska man pussa varandra på kinden, även när man presenteras för varandra. Efter det är man vänner och peruanerna erbjuder sig nästan alltid att hjälpa till med alla möjliga grejor. Däremot om man inte "känner varandra", som i grupparbetena verkar det vara annorlunda. Där är de ute i sista minuten även om jag ber dem att föreberda nån dag innan så att jag kan vara delaktig. Universitet vi pluggar på verkar är en av de dyraste universiteten i Lima och det är bara de rikaste som går här. Vi har hört att andra har en uppfattning om att studenterna här är lite mer reserverade än andra så det kanske är därför. Annars är befolkningen i helhet väldigt vänliga och trevliga. 
 
Under påsken här åker alla iväg och reser. Det har varit den ständiga frågan i några veckor nu "Vad ska du göra under påsken?". Jessica och jag blev medbjudna till en kompis föräldrars kaffeproduktion i djungeln. Jag blir alltid lika förvånad när en vanlig modern person helt plötstligt berättar om sitt sommarhus i djungeln eller om sin pappa som är från bergen eller liknande. För mig är det ju något exotiskt, men för dem är det helt normalt.  
 
Suddiga bilder på katter i miraflores från förra veckan, med vår nyfunne peruan som pratar lite svenska. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Universidad del Pacífico

Universitet har alltså börjat och det börjar kännas som hemma på riktigt här. Sverige känns väldigt avlägset och konstigt på något sätt. Det börjar också bli liiite kyligare här, som att hösten har kommit. Det är svårt att föreställa sig att det faktiskt går mot sommar någon annanstans. 
 
Universitet här är väldigt olikt från Linköpings Universitet. Själva byggnaderna är hur häftiga och fina som helst. Här tar man närvaro på varje lektion och har du mycket frånvaro får du inte godkänt på kursen. Själva sista stora tentan har väldigt lite påverkan på betyget utan det är alla små uppgifter, presentationer och grupparbeten som tillsammans är den stora delen av kursen. Att lektionen oftast inte börjar vid den tid det står på schemat utan 5 -10 minuter senare har vi börjat vänja oss vid. Även om man är sen går man lugnt och sätter sig på en plats som om man har all tid i världen. Lärarna är likadana och tar det väldigt lugnt även om lektionen skulle börjat för tio minuter sen. En gång kom inte läraren alls till kursen till exempel. Igår när vi skulle ha tio minuters presentationer hann bara en stackars kille presentera. Hans presentation tog över en timme eftersom läraren halft tog över och skapade en diskussion medan han stod framför klassen. Av erfarenhet verkar det vara normalt att komma tjugo minuter/en halv timme försent om man bestämt något med en peruan. 
 
Spanskan under kurserna har varit svår. Läraren förstår jag oftast och det är inte orden som är svåra för de har vi ju lärt oss innan, men eleverna pratar väldigt fort. Det är jobbigt i och med att vi har grupparbeten, presentationer och diskussioner varje vecka. Jag vill så gärna bidra med något till grupparbeten, men det är svårt när alla elever har individuella scheman, oftast jobbar och bara komunicerar genom facebook. Jag vill inte vara den lata utbytesstudenten som varken pratar, förstår eller ens försöker.