Älskade Peru

Igår var Perus independence day och det har inte gått att missa. Varannat eller var tredje hus har haft den peruanska flaggan uppe i flera veckor redan. Här är det verkligen inte som i Sverige där det ibland kan verka lite stötande att fira sitt land. Även under resten av året skäms de inte för att älska Peru, speciellt sin mat och deras Machu Picchu. Ofta ställer peruanerna frågor som "Och vad tycker du om den peruanska maten?" på ett sätt så att man inte vågar säga annat än att den är helt underbart god, speciellt rätterna ceviche och lomo saltado, som är som från en annan värld. När Andertz till exempel råkade säga att maten bara var ätbar fick han en önskning om att hans plan till Sverige skulle krascha som svar, lite på skämt, men ändå med en allvarlig pik. Det känns omöjligt att säga annat till en peruan än att man verkligen älskar Peru och allt som har med landet att göra. 
 
Idag var vi och tittade på den traditionella militärparaden. De stängde av stora delar av staden för att paraden skulle ta plats, hela 32 kvarter skulle de marschera och enligt en tidning här skulle det krävas 30 000 poliser för att hålla ordning. Det var väldigt intressant att se så många människorna vara så stolta över sitt land. Jag var såklart också lite ledsen eftersom jag dumt nog tänkte på att jag snart ska lämna Peru. Jag blir känslosam av att se att folk är så trevliga och hjälpsamma. Småsaker som att hjälpa de kortare att se paraden, att be om ursäkt istället för att trängas eller att sätta sig ner med en främling och köpa någon annans hemlagade mat, kommer jag att sakna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 dagar innan hemfärd

Det har faktiskt varit svårare än jag trodde att förebereda mig för att åka tillbaka. Det var väldigt svårt att komma hit och behöva lära sig och anpassa sig till en helt ny kultur och samhälle, men när jag väl hade anpassat mig kändes det här som hemma. Sverige känns lite avlägset och främmande nu. Samtidigt ser jag fram emot att få krama om Andertz igen, träffa min familj och alla vänner där hemma, att få äta svensk mat och förhoppningsvis inte behöva frysa. Jag känner mig väldigt splittrad till att åka hem helt enkelt. 
 
Det kommer nya utbytesstudenter till huset nu när vi i det gamla gänget åker. Nu de senaste dagarna har jag visat dem runt i staden och de har fått sina första upplevelser av Lima, samtidigt som jag har fått mina sista. Även om det ska bli skönt att komma tillbaka till Sverige så kan jag inte hjälpa att bli avundsjuk på att de har allt det roliga framför sig. De har fått smaka på sin första pisco sour, sett havet, gått omkring i "down town" och chockats av den galna trafiken. Jag har haft roligt såklart för de nya tjejerna är jättehärliga, men jag har ändå gått runt med en klump i magen. Det enda jag har kunnat tänka på är att jag förmodligen inte kommer kunna uppleva allt det här igen. 
 
Avskedskväll för mina brasilianska vänner. 
 
Vackra byggnader i gamla Lima. 
 
 
 
Den modernare stadsdelen Miraflores. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tre saker jag lärt mig

Tre saker som Peru och Lima har lärt mig: 
 
Att ett samhälle kan fungera även om folk inte kommer i tid. Jag förstår fortfarande inte hur, men nu har jag i alla fall sett att det faktiskt går. Man ser inte tiden som någon bristvara här och det är sällan jag har sett någon stressad peruan. Det verkar liksom inte vara något problem att tiderna inte är så strikta. Man kan till exempel skriva en tenta där läraren inte ens kommit tio minuter efter att tentan skulle börjat, och det fungerar. Innan har jag varit van vid systemet i Linköping med de arga tentatanterna, de som säger att man ska komma dit en kvart innan och sitta på sin plats och vänta med sitt ID på bänken, med jacka och väska hängandes vid väggen till klockan är precis 8.00, innan de börjar dela ut tentorna i tystnad. 
 
Att vi som tjejer har det väldigt bra i Sverige. Visst finns det en annan slags respekt för kvinnor här, vilket man märkte av vid mors dag till exempel, då det snarare var mors månad. Annars upplever jag att tjejerna här ofta används som objekt. I shoppingmalls finns det ofta tjejer i bikini som ska sälja eller göra reklam för något, andra gånger har jag sett att det är en finklädd man som pratar och marknadsför medan han har en tjej i bikini bredvid som bara finns där för att vara snygg. På de få tvprogram jag sett har tjejerna också fått springa runt i minimala dräkter och på de "discotecas" vi varit på har många tjejer klätt sig i jättehöga smala klackar och magtröjor. Jag skrev om Iquitos och djungeln förra veckan där till exempel drinkglasen var formade som kvinnokroppar. Jag och mina vänner, speciellt de som är vita och/eller blonda, får ofta respektlösa kommentarer på gatorna från män. Jag antar att de är ännu mer respektlösa för att vi är utländska. Vi borde uppskatta hur jämställt det ändå är i Sverige.
 
Att det kan vara vääldigt kallt även på platser nära ekvatorn. Jag hade läst det och hört det från andra att det blir kallt i Lima under vintern, alltså i slutet av juli, augusti och september, men inte kunde jag föreställt mig denna kylan. På andra platser i Peru är det över 30 grader varmt och sol, men i Lima har vi det konstant molnigt och en kyla som sätter sig i kroppen och inte försvinner. Det är 16 grader idag till exempel, men luftfuktigheten och faktumet att det inte finns värme i huset gör att jag hade velat gå runt med en dunjacka och långkalsonger. Jag längtar efter den svenska sommaren!