Det här är hemma nu

Under hela helgen har jag stressat med en presentation som vi hade idag. Tjatat och krånglat och som vanlig förvånats över peruanernas beteende. Att jag som utbytesstudent som knappt kan språket ska behöva påminna om stora inlämningar och styra upp alltihop varje vecka i den här kursen. "Va, är det imorgon? Jag trodde det var tills på onsdag!" "Hur vet du att vi måste skicka in idag?" "Vad är det vi ska göra?" Ja mina vänner det står på kurshemsidan, på ert modersmål. Jag har dessutom påminnt er om detta hela veckan för jag behöver tid och hjälp för att hinna förbereda mig. Så slutar det likadant, att jag inte kan förbreda mig för att vi inte är klara i tid och det ser ut som att jag inte försökt eftersom jag inte har fått den tiden jag behövt, medan mina gruppmedlemmar som inte visste vad uppgiften handlade om igår visar sig duktiga. Det är vardag här att att power pointen som skulle skickats in igår, är klar idag, 30 minuter innan vi ska presentera. 
 
Efter presentationen och efter att äntligen haft tid till att äta något var det bara för Jessica och mig att gå direkt hem för att fortsätta plugga till morgondagens prov. Egentligen har jag inte tid att plugga till det eftersom jag har en ännu större uppgift till ett seminarie i övermorgon. Det tar aldrig slut. 
 
Jag skrev i ett av de första inläggen här i bloggen att jag inte visste hur jag skulle kunna vänja mig vid att bo här, men på något sett så vande jag mig. Jag stressar med ångest var och varannan dag samtidigt som jag och Jessica kan skratta så att vi nästan gråter andra tillfällen. Det har blivit en vardag att bo i en stad med lika många invånare som Sverige, att folk visslar och gör pussljud åt mig på gatan, att folk är försenade, att man slänger toapappret i papperskorgen, att man får hjälp av gulliga främlingar, att man är nära döden varje gång man är i trafiken, att man måste kolla sedlar och mynt för att skydda sig mot förfalskning, att vädret är runt tjugo grader och att det inte regnar, att vi har en städerska som städer mitt rum och vår toalett och att man måste pussa varandra på kinden när man ses och säger hej då även om personen i fråga är.. lite äcklig (men snäll).
 
Det här känns mer som hemma än Sverige, oavsett om jag gillar det eller inte, och det är obehagligt att tänka att jag kanske inte kommer återvända hit på väldigt länge. Det här är ju hemma nu? 
 
 
 
 
 

Valborg i Peru

Tänk att det redan är första maj, att vi har varit här i två månader. 
 
Svenska föreningen här i Lima arrangerade igår ett Valborgfirande. Jessica och jag gick dit med en peruansk kille och hans mamma som har bott i Sverige. Dock pratar han bara lite svenska, men det känns ändå bra i hjärtat att höra svenska i Peru.  Det känns lite som hemma. Vi sjöng svenska sånger, hade en brasa och åt grillad korv. Det känns desvärre inte alls som maj och vår här. Mentalt är det snarare som september eller oktober. Vintern närmar sig ju och det är faktiskt ganska stor skillnad i vädret nu i jämförelse med när jag kom hit i mars. Förut var jag till exempel tvungen att sova med fläkten på och nu behöver jag en extra filt för att inte frysa. Nu är det inte heller garanterad sol varje dag. Det är ju ändå 20 grader varmt, men i jämförelse med solen vi hade i början av mars känns det kyligt. 

 
 
 

Vardag i Lima med den peruanska snabbmatkedjan Bembos. 

 
 Chifa, en blandning mellan peruansk och kinesisk mat. 

Och lite glass.