Ett avslutande inlägg
Jag har försökt skriva ett avslutande sista inlägg många gånger nu, men det känns nästan omöjligt att summera min upplevelse i Peru på ett rättvist sätt. I mitt första inlägg skrev jag:
"Nu är det knappt 3 veckor kvar till jag och Jessica åker iväg. Den här utlandsterminen som jag vetat ska komma så länge är nu strax här. För många kanske det är självklart att se detta som något spännande och ett häftigt äventyr. Det var vad jag tänkte när jag sökte till programmet. Nu vet jag dock inte hur jag ska känna. Jag ser fram emot att träffa nya människor från andra kulturer, lära mig bättre spanska och uppleva nåt nytt så klart. Samtidigt känns det oerhört jobbigt att lämna min pojkvän Andertz hemma i Sverige. Det är stressigt också och jag oroar mig nog lite för mycket för att vi ska missa något viktigt. Jag har ju fortfarande saker att fixa, som försäkringstillägg och ica-bankkort. Det gör mig nervös! Sen vet jag ju att när vi väl är där och har vant oss vid livet i Peru kommer vi säkert ha det jättebra."
På nyår förra året hade jag svårt att föreställa mig hur jag skulle klara av utandsterminen och på så sätt året 2014. Jag skrev i mitt första inlägg att jag inte kunde se det som något spännande eller ett häftigt äventyr, utan jag såg det snarare som ett hinder och en utmaning att klara av. För andra kanske det inte låter särskillt svårt, men för mig var det just det. Nu efteråt känner jag mig tacksam mot Peru och mitt program på universitet i Linköping för allt jag lärt mig, både om mig själv och om resten av världen. Jag hade det väldigt jobbigt under tiden innan jag åkte och under de första veckorna i Lima, vilket jag också hade föreställt mig. Att missa min lillasysters student och framför allt, min farfars bortgång och begravning, var också otroligt svårt. Dock visste jag inte hur hemma jag tillslut skulle känna mig, hur mycket landet och kulturen skulle påverka mig och hur jag skulle sakna det nu efteråt. Det låtet klyshigt, men genom att ha bott i ett utvecklingsland har jag faktiskt blivit mer tacksam och föstående för hur bra vi har det i Sverige. Det känns otroligt bra nu, efter att ha fått kämpa så mycket med studierna och språket, men ändå lyckats klara alla 30 hp på La Universidad del Pacífico, och att ha klarat av att allt det jag fasade inför med saknaden till Andertz, vänner och familj. Trots min nervositet och oro som syns i mitt första inlägg hade jag gärna gjort det igen om jag hade fått chansen.
Hela gänget utbytesstudenter på la Universidad del Pacífico
Saknade Lima
Hemma igen med min andra hälft
