Ett avslutande inlägg

Jag har försökt skriva ett avslutande sista inlägg många gånger nu, men det känns nästan omöjligt att summera min upplevelse i Peru på ett rättvist sätt. I mitt första inlägg skrev jag: 
 
"Nu är det knappt 3 veckor kvar till jag och Jessica åker iväg. Den här utlandsterminen som jag vetat ska komma så länge är nu strax här. För många kanske det är självklart att se detta som något spännande och ett häftigt äventyr. Det var vad jag tänkte när jag sökte till programmet. Nu vet jag dock inte hur jag ska känna. Jag ser fram emot att träffa nya människor från andra kulturer, lära mig bättre spanska och uppleva nåt nytt så klart. Samtidigt känns det oerhört jobbigt att lämna min pojkvän Andertz hemma i Sverige. Det är stressigt också och jag oroar mig nog lite för mycket för att vi ska missa något viktigt. Jag har ju fortfarande saker att fixa, som försäkringstillägg och ica-bankkort. Det gör mig nervös!  Sen vet jag ju att när vi väl är där och har vant oss vid livet i Peru kommer vi säkert ha det jättebra."
 
På nyår förra året hade jag svårt att föreställa mig hur jag skulle klara av utandsterminen och på så sätt året 2014. Jag skrev i mitt första inlägg att jag inte kunde se det som något spännande eller ett häftigt äventyr, utan jag såg det snarare som ett hinder och en utmaning att klara av. För andra kanske det inte låter särskillt svårt, men för mig var det just det. Nu efteråt känner jag mig tacksam mot Peru och mitt program på universitet i Linköping för allt jag lärt mig, både om mig själv och om resten av världen. Jag hade det väldigt jobbigt under tiden innan jag åkte och under de första veckorna i Lima, vilket jag också hade föreställt mig. Att missa min lillasysters student och framför allt, min farfars bortgång och begravning, var också otroligt svårt. Dock visste jag inte hur hemma jag tillslut skulle känna mig, hur mycket landet och kulturen skulle påverka mig och hur jag skulle sakna det nu efteråt. Det låtet klyshigt, men genom att ha bott i ett utvecklingsland har jag faktiskt blivit mer tacksam och föstående för hur bra vi har det i Sverige. Det känns otroligt bra nu, efter att ha fått kämpa så mycket med studierna och språket, men ändå lyckats klara alla 30 hp på La Universidad del Pacífico, och att ha klarat av att allt det jag fasade inför med saknaden till Andertz, vänner och familj. Trots min nervositet och oro som syns i mitt första inlägg hade jag gärna gjort det igen om jag hade fått chansen. 
 
 
Hela gänget utbytesstudenter på la Universidad del Pacífico
 
Saknade Lima
 
Hemma igen med min andra hälft
 
 
 

Sista natten i Peru

Då är alltså den sista natten i Peru här. Klockan är halv ett på natten nu och vid fyra kommer taxin som ska ta oss till flygplatsen. På lördag vid 20.45 är det meningen att vi ska landa i Göteborg. Just nu är jag för nervös för att kunna sova. Har jag glömt nånting? Väger väskan för mycket? Kan man ens lita på vågen? 
 
 

Älskade Peru

Igår var Perus independence day och det har inte gått att missa. Varannat eller var tredje hus har haft den peruanska flaggan uppe i flera veckor redan. Här är det verkligen inte som i Sverige där det ibland kan verka lite stötande att fira sitt land. Även under resten av året skäms de inte för att älska Peru, speciellt sin mat och deras Machu Picchu. Ofta ställer peruanerna frågor som "Och vad tycker du om den peruanska maten?" på ett sätt så att man inte vågar säga annat än att den är helt underbart god, speciellt rätterna ceviche och lomo saltado, som är som från en annan värld. När Andertz till exempel råkade säga att maten bara var ätbar fick han en önskning om att hans plan till Sverige skulle krascha som svar, lite på skämt, men ändå med en allvarlig pik. Det känns omöjligt att säga annat till en peruan än att man verkligen älskar Peru och allt som har med landet att göra. 
 
Idag var vi och tittade på den traditionella militärparaden. De stängde av stora delar av staden för att paraden skulle ta plats, hela 32 kvarter skulle de marschera och enligt en tidning här skulle det krävas 30 000 poliser för att hålla ordning. Det var väldigt intressant att se så många människorna vara så stolta över sitt land. Jag var såklart också lite ledsen eftersom jag dumt nog tänkte på att jag snart ska lämna Peru. Jag blir känslosam av att se att folk är så trevliga och hjälpsamma. Småsaker som att hjälpa de kortare att se paraden, att be om ursäkt istället för att trängas eller att sätta sig ner med en främling och köpa någon annans hemlagade mat, kommer jag att sakna.