Något jag ser fram emot!

Något jag jag ser fram emot är att få möjlighet att lära mig bättre spanska. Jag gick samhäll språk på gymnasiet och läste till spanska steg 5, sen har jag fortsatt läsa spanska i och med mitt program på universitetet. Jag känner mig dock inte alls särskillt bra. Jag förstår det mesta jag läser och hör, om personen inte pratar jättesnabbt, men att prata själv är en helt annan sak. Meningarna måste fortfarande formuleras i huvudet först. All gramatik sitter inte heller riktigt. För mig känns det nästan lättare att prata om ekonomi på spanska än de vanliga sociala konversationerna eftersom det är ekonomi jag pluggat nu de senaste åren. Sen kommer jag och Jessica bo i ett hus med andra utytesstudenter så vi kommer nog klara oss bra på engelska och jag vet ju inte hur mycket man kommer våga utsätta sig med spanskan heller, men jag hoppas vi kommer utvecklas något i alla fall. Vi får se hur det blir! 
 
I onsdags fikade jag med min barndomsvän Pontus i Nässjö.
 
 

Min andra hälft Andertz

Som jag sagt många gånger blir det svåraste för mig med utlandsterminen att lämna min andra hälft Andertz. Ärligt talat hade jag nog inte sökt till ett sånt här internationellt program om jag vetat att jag skulle träffa honom. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka om jag ska hoppa av eller inte. Just för att det känns så oerhört svårt att lämna Andertz kvar under fem månader. Det är många som sagt emot och inte förstått, som att de tror att jag offrar mig och mina ambitioner, att han håller mig kvar. Jag hade ju drömmar om att fly från Sverige och göra något eget och häftigt när jag var 18 år, som så många andra, men när vi träffades och blev tillsammans kände jag att det faktum att det var vi räckte. Vad ska leta efter där ute i världen som jag inte har här med honom? Han är allt jag behöver. Jag är hur lycklig som helst här och nu. Det handlar inte heller om att jag tror att vi kommer hitta andra eller att Andertz inte vill vänta på mig. Det jag är rädd för är snarare saknaden och att jag kommer må dålig utan honom. 
 
Trots detta bestämde jag mig för att slutföra min utbildning och åka iväg. Jag och Andertz försöker tänka att detta bara är ett par ynka fem månader i ett förhoppningsvis långt liv tillsammans. Det låter kanske fjantigt, men detta gör det verkligen svårt för mig att se framåt denna resan. Men jag försöker såklart. Han kommer också och bor med mig under sin semester, vilket känns väldigt bra. Så vi kommer i alla fall kunna fira min födelsedag och vår 3-årsdag tillsammans. 
 
 
 
 

Tapas i Linköping

Något som nu känns viktigare än någonsin är att få umgås med vänner och familj. Även om jag bara ska vara borta i fem månader känns det som att jag kommer sakna folk ännu mer om jag inte träffat dem precis innan. Jag har ju inga kurser nu eftersom höstterminen i Linköping slutade i december och "vårterminen" i Peru börjar i mars. Egentligen är det sommar i Sydamerika nu så det blir en till hösttermin för min del. Jag är i alla fall ledig så jag har ju tid för att träffa alla. I måndags var jag hos min barndomsvän Carro i Nässjö och lunchade med henne och Nilli, igår var jag en sväng hos farmor i Eksjö och ikväll har jag ätit middag med Vickan och Jessica i Linköping. Allt detta samtidigt som jag sovit i Aneby hos min älskade Andertz. Så det är mycket fram och tillbaka och överallt! 
 
Middagen idag var på min favorit restaurang Aioli. Rekomenderas verkligen! Det är mysigt och fint och maten är hur god som helst. De serverar ju tapas så det finns verkligen allt möjligt att välja mellan.