Student i Peru

Jag känner mig som en ny starkare tuffare Felicia efter den här resan. Jag har gjort saker jag inte trodde jag skulle klara av. Från att ha gråtit över synen av en kackerlacka till att kunna gå förbi dem på gatan och tänka att de är fjantigt små här i Lima, att ha bott på den smutsigaste platsen jag sett och använt nerspydda toaletter med hål i den olåsta dörren utan varken papper, tvål eller vatten. Jag är stolt över att ens ha vågat åka iväg till en plats utan tillräcklig information med folk jag inte känt särskilt länge. 

 

Det finns så många saker och händelser som chockar mig, men det som överraskar allra mest är nästan att alla andra beter sig som om allt är helt normalt. Det är som att man är så chockad att man inte klarar av att hålla uppe känslan utan hjärnan bara accepterar att det är såhär det är. För det första, att vi åker buss i 8 timmar från Lima till La Merced och sen nån timme till en liten by och efter det 40 min till på en helt sjukt dålig och krånglig väg med bäckar och grejor ut i djungeln och ut bland kaffeplantorna och att vi dessutom är sju stycken i bilen för att komma fram till själva produktionen och den lilla stugbylikande tillvaron. Att huset är smutsigt och luktar antikt och att det är lerigt på golvet, finns hur många stora kackerlackor som helst, inte finns lampor i alla rum, stora spindlar och stora getingar som attackerar och att det i ett av rummen finns ett öppet fönster ut till naturen. Att 40 minuters promenerande i djungeln blir 2 - 3 timmar över stockar och uppför och nerför branta leriga stup är inga konstigheter. Inte heller är det konstigt att vissa människor går runt barfota både under dagen och natten ute och sätter sig som ingenting på jorden bland kackerlackor. Ingen blir förvånad över att vi får möte av en kille när vi är vilse i djungeln på en stig som vuxit igen från det hållet där det inte gick att gå. Det är normalt att råka trampa på de största skalbaggar  jag någonsin sett, flera gånger om, inte i djungeln utan i staden. De fanns överallt och såg ut som svarta stenar på gatorna. Inte är det jobbigt eller äckligt att de kan flyga också "för de är ju blinda, råkar flyga in i grejor och ramlar ner på marken". 

Det har varit den värsta och samtidigt bästa resan jag gjort. Killarna och Maria var hur roliga som helst och jag är så tacksam för att vi blev inbjudna.