Student i Peru

Som jag sagt många gånger blir det svåraste för mig med utlandsterminen att lämna min andra hälft Andertz. Ärligt talat hade jag nog inte sökt till ett sånt här internationellt program om jag vetat att jag skulle träffa honom. Jag har tänkt mycket fram och tillbaka om jag ska hoppa av eller inte. Just för att det känns så oerhört svårt att lämna Andertz kvar under fem månader. Det är många som sagt emot och inte förstått, som att de tror att jag offrar mig och mina ambitioner, att han håller mig kvar. Jag hade ju drömmar om att fly från Sverige och göra något eget och häftigt när jag var 18 år, som så många andra, men när vi träffades och blev tillsammans kände jag att det faktum att det var vi räckte. Vad ska leta efter där ute i världen som jag inte har här med honom? Han är allt jag behöver. Jag är hur lycklig som helst här och nu. Det handlar inte heller om att jag tror att vi kommer hitta andra eller att Andertz inte vill vänta på mig. Det jag är rädd för är snarare saknaden och att jag kommer må dålig utan honom. 

 

Trots detta bestämde jag mig för att slutföra min utbildning och åka iväg. Jag och Andertz försöker tänka att detta bara är ett par ynka fem månader i ett förhoppningsvis långt liv tillsammans. Det låter kanske fjantigt, men detta gör det verkligen svårt för mig att se framåt denna resan. Men jag försöker såklart. Han kommer också och bor med mig under sin semester, vilket känns väldigt bra. Så vi kommer i alla fall kunna fira min födelsedag och vår 3-årsdag tillsammans.