Student i Peru

Igår var Perus independence day och det har inte gått att missa. Varannat eller var tredje hus har haft den peruanska flaggan uppe i flera veckor redan. Här är det verkligen inte som i Sverige där det ibland kan verka lite stötande att fira sitt land. Även under resten av året skäms de inte för att älska Peru, speciellt sin mat och deras Machu Picchu. Ofta ställer peruanerna frågor som "Och vad tycker du om den peruanska maten?" på ett sätt så att man inte vågar säga annat än att den är helt underbart god, speciellt rätterna ceviche och lomo saltado, som är som från en annan värld. När Andertz till exempel råkade säga att maten bara var ätbar fick han en önskning om att hans plan till Sverige skulle krascha som svar, lite på skämt, men ändå med en allvarlig pik. Det känns omöjligt att säga annat till en peruan än att man verkligen älskar Peru och allt som har med landet att göra. 

 

Idag var vi och tittade på den traditionella militärparaden. De stängde av stora delar av staden för att paraden skulle ta plats, hela 32 kvarter skulle de marschera och enligt en tidning här skulle det krävas 30 000 poliser för att hålla ordning. Det var väldigt intressant att se så många människorna vara så stolta över sitt land. Jag var såklart också lite ledsen eftersom jag dumt nog tänkte på att jag snart ska lämna Peru. Jag blir känslosam av att se att folk är så trevliga och hjälpsamma. Småsaker som att hjälpa de kortare att se paraden, att be om ursäkt istället för att trängas eller att sätta sig ner med en främling och köpa någon annans hemlagade mat, kommer jag att sakna.